Lindas berättelse
Dagen före min 30-års dag lovade jag mig själv att följa mitt hjärta. Jag stod i en butik i Gävle, det var på den tiden jag studerade till Friskvårdspedagog. Jag hade fått ett litet sten-hjärta i min hand, det kostade 19:-. I den stunden lovade jag mig själv att följa mitt hjärta… Dagen efter firade vi min födelsedag som studenters födelsedagar bör firas. Vi var många som satt framför öppna brasan i vår lägenhet, åt tårta, festade och jag fick förmånen att öppna presenter… Ju fler paket jag öppnade desto mer förundrad blev jag. Det var hjärtan på allt jag fick! Boken Följ dit hjärtat leder dig, en tvål som var hjärtformad, koppar med hjärtan på. Med förundran berättade jag för de andra om mitt möte med det lilla sten-hjärtat i butiken… Det blev tyst och till slut hör jag någon säga ”Linda, du är på rätt väg”.
Att studera på högskola var fantastiskt. Kommer så väl ihåg att vi blev itutade att hela tiden ifrågasätta allt det vi läste och allt det vi fick höra på föreläsningar med mera… Det var så nytt för mig! Att inte bara råplugga in fakta utan faktiskt ifrågasätta och fundera över vad som var vad. Jag gillade verkligen det här sättet att studera. Det var så spännande att se vad kunskapen gjorde med mig själv men också vad kunskapen gjorde i gruppen. Att vi kunde ha olika åsikter och att det var helt ok! Woaw, det var som ett uppvaknande för mig. Utbildningen var baserad på pedagogik och beteendevetenskap. Den första uppsatsen skulle skrivas och jag var full av iver att skriva något som jag kunde fördjupa mig i. Under några temadagar med polismyndigheten och brottsofferjouren hittade jag mitt ämne. Det berörde mig djupt att se bilder på misshandlade kvinnor. Den bild som fortfarande sitter fast i mitt minne var bilden av en kvinnas rygg och ett tydligt brännmärke av ett strykjärn. Denna kvinna hade sagt att hon hade trillat och fått strykjärnet över sig. Jag förstod att det här kommer jag kanske att möta, kvinnor som döljer den misshandel de utsätts för. Min uppsats fick titeln ”Att möta misshandlade kvinnor”. Uppsatsen – min lilla forskning, liksom uppsats nr 2 ”Utbrändhet” fick jag stipendier för… Grunden i motiveringen var för båda uppsatserna, att jag valt ett aktuellt ämne och belyst det på ett nytt sätt.
Efter studierna och utbildning till massör startade jag mitt företag, Livsbalans 2000. Jag jobbade ett halvår ungefär och fick sedan uppdrag från Korpen Småland att jobba med ”Sätt Företagen i Rörelse”, vilket var ett delprojekt i Folkhälsoinstitutets stora satsning ”Sätt Sverige i rörelse 2001”. Det gick väldigt bra för oss i Småland. Jag jobbade som samordnare och vi var som flest 9 Coacher som arbetade runt om i länen. 2001 utsågs Sveriges Friskaste företag, för första gången, och det blev Plast AB Orion i Anderstorp som vann. Ett av de företagen som jag Coachade.
Jag arbetade sedan några år med strategisk hälsoutveckling av arbetsplatser, dels genom Korpen Småland med sedan också i mitt egna företag. Under den tiden fick jag stor insyn och erfarenhet av organisationers olika arbeten med hälsa för de anställda.
En av de somrar som följde var mycket avgörande för mig. Jag kände att det var dags för lite semester och tänkte unna mig två hela veckor på familjens fantastiska lantställe. Jag åkte dit och kände mig verkligen priviligierad. Tänk att vara där i två hela veckor. Senast det hände var nog på grundskolans sommarlov… Jag stannade i fem veckor! Ville inte ens åka till byn för att handla mat. Grannarna hjälpte mig med det. Det var så skönt att landa, att bara vara… Att vandra i skogen, att simma i sjön och uppleva vilan… Jag läste en hel del böcker och det som innebar en vändning för mig var Inga-Lill Valfridssons bok ”Mod att möta förändringar”. Jag tog den till mitt hjärta och älskade vartenda ord. Hon skrev bland annat om Frigörande Andning. Några månader senare befann jag mig på Väddö och Wäxthusets kurs Kärlekens mirakler. Där bestämde jag mig för att gå hela utbildningen till Andningspedagog som varade under ett och ett halvt år, fem dagar varje månad… Beslutet handlade inte om att jag skulle lägga ytterligare en utbildning på min lista över tänkbara jobb, som jag gjort med tidigare utbildningar. Jag gjorde det helt för min egen skull… En fantastisk känsla och en helt makalös utbildning i min alldeles egna personliga utveckling. Kommer kanske någon gång att skriva en bok om den här tiden…
Min nyfikenhet och mitt stora intresse för människor/organisationer tog mig sedan till Dalsland. Jag fick möjlighet att vara med i uppbyggandet av ett fritidsområde med hotell, spa och vandrarhem. Det var givande år. När jag började var vi runt 6 personer där, det var rena Fawlty Towers – samma person som tog emot i receptionen, som sedan gav behandling och slutligen sedan serverade till middagen. Härliga minnen! När jag efter några år slutade så var vi över 30 anställda.
Efter några år med bildande av familj och annat så var jag tillbaka till Korpen i Småland igen. Jag kunde då fokusera på de olika föreningarnas utveckling men också en del hälsouppdrag på arbetsplaster och kommuner.
I byn där jag då bodde engagerade jag mig i en nystartad ekonomisk förening. Det resulterade i att jag några år senare blev anställd som ansvarig för lanthandeln i byn. Det var otroligt att vi lyckades dra igång det hela! Allt från första beställningen av varor, nervositeten om beställningen var för stor eller för liten, så kunde vi med gemensamma krafter och mångas ideella insatser öppna affären. Trots, eller kanske tack vare, långa köer till en början så tror jag nog att vi lyckades riktigt bra. Vi blev utsedda till länets Kooperativ det året!
Och nu är jag här, i Långasjö utanför Emmaboda, för att förverkliga mina drömmar… Stora ord, men det är så det känns. Tidigare i livet så har jag alltid varit på väg, jag har bott tillfälligt på platser. Men nu så känns det som att det är här vi ska vara ett bra tag framöver. Äntligen har jag köpt hus och nu i dagarna står jag beredd för att återigen jobba i mitt företag. För trots några vändor så har jag alltid behållit mitt företag. Jag är stolt över namnet, Livsbalans, det stämmer så väl in på mig. Nu tar jag nya tag. Tack för att du läst ända hit. Jag tror på möten. Och att möten för en vidare…
Med öppet sinne för framtiden, Linda Ursjö februari 2015.